För några månader sen var jag typ redo för att kunna skaffa barn och grejer, helt sjuk men jag hade fan kunnat göra de.. Jag var så redo så de fanns inte!
Och nu? Jag vill bara leva livet vara singel se världen och plugga klart. Visst jag saknar att ha en person som alltid finns där och älskar mig och som jag kan älska tillbaka men just nu är singelivet bra mycke mer lockande.. Jag är inte en sån person som måste ha nån som inte klara att vara själv.. Jag har vart singel i ca 4-5 år ja fram tills jag vart tsm med tommy en snabbis. Jag klara mig själv och jag är glad att jag inte har blivit en sån person som inte måste förlita sig på andra hela tiden. Visst jag är fan inte den smartaste när jag tar vissa beslut.. Jag tänker aldrig före jag göra de utan de kommer efter, Alltid! Vilket jag måste bättra mig på. Min lilla syster sa en sak igår som fick mig att börja tänka om om just de där. Nu är de fan slut med dumma beslut. Slut med de gamla som jag aldrig släpper men jag vet att jag kommer att göra he om de kommer på frågan men jag vill eg inte.. Vet fan inte hur jag ska ta mig ur de där?
Varför ska jag jämt sitta fast i sånt som är gammalt?
Förhoppningsvis kommer de aldrig mer komma på frågan som de känns just nu!
Jag är inte hel och kommer aldrig bli hel om jag fortsätter.
Jag har så mycke grubbel inom mig som aldrig får komma fram.
Jag känner så olika från dag till dag..
Jag har suttit i all skit som finns, är de ena skitet slut så kommer det ett nytt skit men jag har enbart mig själv att skylla..
Jag är så rädd för mycke.
Jag är så rädd att jag kommer hoppa av skolan
Jag är rädd att förlora min pappa
Jag är rädd för väldigt mycke som jag varken vill eller kan skriva här.
Jag önskar att alla kunde se mitt riktiga jag.. de är så få som verkligen känner mitt riktiga jag.
Mitt liv har vart full med motgångar från de att jag var 11-12 år nu är jag less när fan ska de komma en massa medgångar?!
Var bara tvungen att få ut de här ur mig. De finns så mycke mer att säga men de går inte..
Peace!
